Det började med tandproblem, som en ständig påminnare om att jag inte har råd med tandläkare tack vare den enorma försäkringsgråzon jag befinner mig i. Lite försäkringsstress har väl inte dödat någon. I samma anda kan jag då fortsätta till att ringa sjukhuset angående läkarundersökning och utlåtande om bestående men. Svaret jag får från sjukhuset var i stil med: "Du blev ju opererad i april 2012... Varför tog du inte pappret då?"...
Då kan man ju kanske tycka och känna att kraven på att jobba vid kirurgiska polikliniken kanske behöver kollas igenom en gång till före man anställer någon som inte greppar vad "bestående men" innebär. Men det är kanske bara jag som förväntar mig för mycket. Till sist fick jag i alla fall instruktioner att ringa socialsköterskan, som var på semester.
Snart åker jag tillbaka till Sverige igen också. Och visst finns det massor med fina saker som väntar mig på andra sidan pölen, men även a whole lot of ångest. Kommer jag klara av skrivarkursen eller kommer hjärnan ligga snustorr? Och vad i hela världen ska jag göra när den är klar? Kommer problem jag lämnade kvar fortfarande vara samma problem? Trodde att allt detta skulle lösa sig ju, jag skulle växa in i det. Du vet, "förstå när du blir äldre" och "det kommer med tiden".
Skulle kunna älta i överstående frågor i dagar, tills jag fick yttre problem att hantera. Som det faktum att jag gick och färgade håret "sista nyansen av mens". Så du vet, great!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar